Min Mamma är död

Min älskade Mamma har haft cancer tre gånger.  Den första gången var 1988 då hon fick livmoderhalscancer. Canern upptäcktes gemom en rutinkontroll. Det var tre olika tumörer men inga metastaser och det räddade hennes liv. Den gången var hon mycket nära att dö. Jag var 21 år och insåg nog inte hur allvarligt det faktiskt var, änen om jag förstod att det var allvarligt.

2004, i december precis före jul, fick Mamma reda på att hon hade bröstcancer. Cancern upptäcktes även nu genom en slump på en rutinkontroll och den upptäcktes tidigt och gick därmed att behandla med gott resultat. Den här gången var jag övertygad om att hon skulle klara sig.  Hon hann dock inte bli friskförklarad förrän det var dags igen.

Den här gången slog ödet till med full kraft och hon fick lungcancer. Beskedet kom även denna gång vid Lucia-tid. Mamma och jag hade inte haft kontakt med varandra sedan augusti, pga ett missförstånd, när min Pappa sa att han tyckte att jag skulle ringa henne, för ”hon börjar bli gammal”. Gammal? Min Mamma? Nej, hon hade ju precis fyllt 70 år. Men jag ringde henne, det var på julafton 2008, och när jag hörde hennes tunga andhämtning så frågade jag ”hur är det?” och då svarade hon ”Jag har lungcancer”. Jag fick en chock, lungcancer har en dödlighet på 90% inom fem år. Jaag förstod vad det betydde och jag började räkna dagarna och sätta upp gränser för hur länge hon skulle leva. två månader, till Mors dag, till Lundaloppet i maj, till min fördelsedag den 22 juni, till hennes egen födelsedag, till jul. Mors dag hade vi en stor fest, Mamma mådde förhållandevis bra och det var trevligt. Julen 2009 firade jag med Mamma, Mammas man och syster och min storebror.  Jag ville fira med dem Mammas sista jul. Att det skulle bli hennes sista förstod jag alltför väl. Vi hade en trevlig och lugn jul. När våren kom började det märkas tydligt att hon blev sämre och när Mors dag kom satt hon i rullstol och hade syrgas. Jag tvekade att åka till Åhus, men Mamma tyckte stt jag skulle göra det och så blev det. På söndagen efter Broloppet var det meningen att jag skulle hälsa på henne, men jag var ju skadad och mådde inte bra, så det blev inte av. Vi pratade dock med varandra både på lördagen och på sändagen och då lät hon normal.

På måndagen åkte hon in på sjukhus och på onsdagen ringde hon mig och berättade det och att hon skulle komma till palliativa avdelningen samma dag. På lördagen besökte jag henne där och hon var väldigt trött. Men hon piggnade till och ville att de skulle ajunga för mig, eftersom jag skulle fylla år på tisdagen.

Onsdagen den30 juni ringde Karin på min telefonsvarare och berättade att Mamma blivit sämre. Efter att ha pratat med henne och med Bosse, Mammas man, så bestämde jag mig för att åka ner till Trellebrog på torsdagen, istället för inorgon, fredag. Jag var där i fem timmar och vi turades om att sitta hos henne. Jag fick sagt allt jag ville säga och hoppas att hon hörde mig. När jag kom hem till Lund gick jag till Viktväktarna för att få vara lite normal. På hrmväg från Viktväktarna gick jag förbi Marita och Henning, för att jag och Marita skulle åka till Mamma imorgon, fredag. Medan jag var där ringde Bosse och berättade att Mamma dött. Trots att jag visste och t o m hade känt på mig att det skulle hända idag, blev det en chock. Jag känner en stor tomhet, men också lättnad över att Mamma sipper lida mer.

Broloppet den 12 juni

Lördagen den 12 juni sprang jag Öresundsbroloppet, en halvmara (21,097,5 km). Det var riktigt trevligt att springa i tunneln och jag sprang på för jag visste att det skulle blåsa på bron. När jag kom upp på bron blåste det mycket riktigt, visserligen medvind men mycket kraftigt. Jag bokstavligen flög fram och n var rädd att ramla flera gånger och då fick jag gå en bit, men så fort vinden minskade lite sprang jag igen. Vinden gjorde mig trött och när jag kom av bron ömsom sprang, ömsom gick jag. Den sista km sprang jag i snigelfart och när jag kom till målet skulle springa på målmattorna, som tar tiden,  tänkte jag ”lyft på fötterna, lyft på fötterna!” och jag lyfte på fötterna på den första målmattan lyfte jag på fötterna men på den andra snavade jag  och föll raklång på asfalten. Jag tog emot med händerna men var så trött att huvudet följde efter och jag dunkade ansiktet rakt i asfalten. Sjukvårdarna var sär på två sekunder och hjälpte mig upp. Jag hade slagit av en bit av en framtand och fått skrapsår i ansiktet.  Jag fick åka till akuten där de fick ta bort tandbiten från underläppen, där den fastnat, och sy med fyra stygn. Jag springer gärna en halvmara igen, men inte på någon bro. Tiden då? Jag klarade tidsgränsen, som var 3:20:00 för den sista startgruppen. Min tid blev 3:16:22 och på 10 km var tiden 1:28:20.

Blodomloppt igår

Jag är urförbannad på arrangörerna för att de inte höll efter promenerarna  öch på promenerarna för att hälften av dem ställde sig bland oss löpare, trots att de skulle starta på ett helt annat ställe. De korkade  igen, geonom att gå 4 i bredd, så att man inte kom förbi utan att armbåga sig fram. Det var kallt och blåsigt och allmänt otrevligt. Till råga på allt var det mycket tungt att springa och jag började få tung andhämtning redan efter 500 meter och tiden blev därefter – 48:14, trmpot var 8:33 min/km. Jag tror att den dåliga tiden till stor del berodde på den TIA-attack som jag hade den 12/5. jag är trots att glad och nöjd med att jag tog mig i mål. Jag måste dock springa mer på asfat före Broloppet, så mina ben var stela som pinnar idag.

Blodomloppet imorgon

Imorgon är det Blodomloppet o Malmö. I år är banan förlängd 210 m till 5,65 km. Det skulle vara på sin plats att säga att den är 6 km numera, eftersom det är närmare 6 än 5 km i och med förlängningen. Jag har räknat ut att om jag springer Blodomloppet på 45 minuter så springer jag lika fort som jag gjorde i Lundaloppet, allt därunder blir en bonus. Jag återkommer så fort jag vet hur det gått.

Viktväktarnas största miss genom tiderna

ProPoints-programmet fungerar inte för alla, det har jag konstaterat tidigare, men VV vägrar acceptera det.  Det är deras största miss genom tiderna. Jag skrev till min första konsulent , som numera jobbar som regionchef i södra Sverige. Hon vidarebefordrade mitt e-mail till Karn Nileskog, kostprogramansvarig på VV och i veckan som gick fick jag svar av henne, ett svar som gjorde mig otroligt besviken. Jag är trots allt Hedersmedlem i Viktväktarna och förväntade mig ett bra bemötande, men det var lika dåligt som jag har hört andra Pointsräknande vänner fått när de talat med eller mailat kundtjänst.

Det är inte så att jag tror att jag är förmer än andra medlemmar, men man blir inte Hedersmedlem för inte. Och anledningen till att jag blev Hedersmedlem har inget med min vikt att göra, utan det faktum att jag var den förste Månadsmedlemmen, när det infördes den 24/2 2005. Jag blev Hedersmedlem et år efter infförandet av Månadsmedlemsskapet, den 24/2 2006.

Det var inte det enda skälet till att jag blev Hedersmedlem, utan jag blev det  för att ”Genom Aktivt Deltagande på Viktväktarna interaktiv har Stina Varit en riktig drivkraft på forum på Internet. Stina har med rik erfarenhet, stort kunnande och positiv inställning bidragit Till ett nyansrikt och stimulerande klimat på våra Medlemsforum på Internet ”.

Bakom detta låg också ett enträget arbete från min sida, där jag försvarade VV när de blev ”påhoppade” och anklagade för att var pengagiriga och ”utnyttja människor i nöd”. Jag försvarade dem också när Pointsformeln lades ut  så att den som ville kunde använda den och varje gång det skedde, som jag såg, anmälde jag det till VV så de kunde plocka bort den. Jag gjorde allt detta helt utan tanke på ”belöning”, dels för att jag tycker att man ska respektera företagshemligheter och dels i eget intresse – VV var på nedgång, GI, LCHF mm hade gjort att många medlemmar lämnat VV. Mötestider togs bort och hela orter blev utan en enda tid. För min egen skull ville jag att VV skulle finnas kvar, för jag behövde mötena, speciellt vägningen.

Jag blev så att säga, VV:s ansikte utåt, med en intervju av mig och bild på förstasidan på VV:s hemsida. Men vad har jag för det idag? svar: ingenting. När det nya ProPoints-programmet inte fungerade för mig fick jag inget stöd, ingen förståelse, det var mig det var fel på.  Jag är djupt besviken och ”tar min hand ifrån VV”. Jag tänker köra Points-Programmet för min egen skull. Jag kommer också fortsätta att gå och väga mig  – för min egen skull och jag frtsätter med att vara Månadskort+-medlem, helt enkelt för att det är billigast om jag ändå ska väga mig varje vecka. Jag har nämligen inget problem med att VV tjänar pengar, men min själ tar jag tillbaka och den tillhör numera bara mig. Hedersmedlem är jag fortfarande och det får VV stå ut med. Nedan kan ni läsa mitt mail och Karin Nileskogs svar:

Hej Anette!

Du önskade ju att få veta hur det går för mig, så jag tänkte berätta om det för dig. Efter en bra vår och sommar, då jag gick ner i vikt igen, utan att sskriva upp några Points, blev hösten inte lika bra och jag stod i princip stilla i vikt och nådde samma vikt vägningen före jul, som jag hade den 24 augusti, dvs +/- 0 på fyra månader. När det nya ProPoints lanserades i v 48 fick jag en nytändning och var jättepositiv till det nya. Men intresset svalande p g a att jag gick UPP i vikt, trots att jag bara åt mina 29 PP och motionerade lika mycket som innan, ibland åt jag några av mina intjänade aktivitetsProPoints, medan veckobonusen förblev orörd. Jag började ju skriva checklista igen, vilket jag inte gjort sedan någon gång 2001.

Jag startade en blogg igelkott1.wblogg.se för att berätta om min viknedgång och träning och där har jag bl a jämfört Hälsovakten (som räknar kalorier), Points-programmet och ProPoints-programmet och hur det gick med vikten. Det visade sig att när jag ätit upp alla Points och kalorier hade jag dagliga ProPoints kvar, ca 8 st.  Du vet ju dessutom att jag har problem medämnesomsättningen. Jag åt dock alla mina 18 Points och eventuella Aktivitetspoints, som ju dessutom blir färre än AktivitetsProPointsen.  Resultatet blev viktnedgång i genomsnitt 5hg/vecka.

Det är en hel del som jag inte gillar med ProPoints-programmet som jag har redovisat på Forumet och som jag tänker berätta här.

1 Veckobonusen är det sämsta med programmet, man ska inte belönas med något innan man har förtjänat det, anser jag. Om man har problem med att hantera maten måste man ha rktlinjer för hur man ska hantera sitt missbruk, inte bli uppmuntrad att äta mer och onyttiga saker.

Veckobonusen är inget man belönas med för att äta mer eller onyttiga saker. Den är framtagen för att skapa ett lugn varje dag då man ej längre behöver tänka på om man skall spara x antal till ett senare tillfälle. Den är framtagen för att göra programmet mer flexibelt då vi vet att man är olika hungrig olika dagar och dessutom vet vi att livet inte alltid följer ett planerat schema. Det är snarare tvärtom, för många människor dyker det upp tillfällen och situationer som man ej kunna planera för och då finns Veckobonusen där för att hjälpa oss att hålla oss till programmet.

2 Viktväktarna har blivit kolhydrathatare, från att ha hyllat potatisen. Om man tränar mycket är det kolhydrater som behövs, dessutom har kolhydrater färre kalorier och bättre mättnadskänsla än fett.

Jag har svårt att förstå vad du grundar detta påstående på? Potatis är fortfarande ett livsmedel som vi rekommenderar och som kan ätas i en DuoVal portion precis som tidigare. Att kolhydrater har ett högre ProPoints värde är inget vi kan påverka och det hade de även i tidigare program. Och ja, kolhydarater klassas fortfarande bättre än fett.

3 Först  ”måste” man äta upp sin VB och sedan kan man äta sia APP, enligt Checklistan, antingen bör man kunna välkja eller så ska det tas av APP först, så att de som inte motionerar får känna av att de är osunda.

Detta är en programeringsfråga som vi givetvis kan ta upp med de som programmerar vår hemsida. Det finns dock önskemål som går isär och då måste man följa de önskemål som flest visat sig vara intresserade av.

Det enda positiva som jag kan hitta är att alla frukter är fria.

Nu blev det mycket negativt, men jag ville att du/ni skulle få veta vad jag tycker, ifall ni inte läser på Forumet. Trots min kritik är jag fortfarande tacksam för att VV finns, det räddade mitt liv. Jag är också fortfarande beredd att med näbbar och klor försvara era företagshemligheter.

Jag har dock förstått och upptäckt att jag inte är ensam om att gå tillbaka till Points och därför startade jag en tråd som heter ”Vi som räknar Points” förra veckan. Det finns en ny nu denna vecka och fler har anslutit sig. Vi undrar nu om vi skulle kunna få ett eget forum där vi kunde diskutera, som det nu är har vi bara en tråd, som dessutom inte lämnas ifred av andra som går enligt det nya programmet. Vi betaalar lika mycket som andra måndskort+-medlemmar och har ingen nytta av hemsidan längre, visst det blir billigare per vecka, men räxker det för att hålla oss kvar? Det kommer inte att läggas upp ett forum om ett gammalt program.

Det finns ingen som helst logik i detta då man som medlem på hemsidan har tillgång till vårt aktuella program och självklart är det detta man ska följa för att till 100% ha nytta av hemsidan. Det är dessutom så att vårt nyta program bygger på de senaste forskningsrönen, vilket inte POINTS gör. Jag har även noterat att en del som skriver om det gamla programmet tagit till sig av vissa saker med det nya programmet, som t ex att all frukt nu är 0. Gör man som vissa skriver där kan vi inte lova att man går ner i vikt eftersom man inte kan ta olika delar från olika program och tro att det skall fungera.

Jag måste få avsluta med en positiv sak: Jag tycker mycket om min nuvarande konsulent, Jessica, men du förblir den bästa!

MVH

Stina Gahrton

Lundaloppet i lördags…

Det var ju inte världems bästa väder när vi sprang, det hade regnat innan och det var 7 plusgrader. Men det var faktiskt lagom att springa i även om det var lite väl kallt att stå och vänta på prisutdelningen efter loppet, då frös jag. Publiken svek dock, det var inte tillnärmelelsevis så många som tittade på som det brukar vara.

Resultatet då? Jo, jag kom under min skamgräns 40 minuter på 5 km. Min tid blev 39:38 min, en hastighet på 7,56 km/h, eller ett tempo på 7:57 min/km. Jag är nöjd med det, men på Blodomloppet ska jag springa fortare.

Imorgon är det Lundaloppet!

Och jag ska springa för nionde gången. Jag hoppas att mitt resultat blir betydligt bättre än förra året, vädret, däremot, blir inte bra. De har kovat 7 grader och blåst så det gäller att klä sig ordentligt. Jag återkommer med resultatet när jag vet hur det gick.

Veckans lektion vecka 18

Ursäkta att jag inte har bloggat på länge, men jag har haft fullt upp med jobb, tränande och deklaration.

Den här veckan fick vi diskutera några olika situationer där vi blev bjudna på fest, antingen en spontan rillkväll eller midsommarfirande. De flesta sa att de skulle gå på den spontana grillfesten trots att deras veckobonus var slut och trots att de var trötta. De flesta skulle också ta av smörgåstårtan på midsommarfesten trots att det var de själva som lagade övrig mat.

Detta bevisar bara att många inte är beredda att göra några uppoffringar i sitt liv för att gå ner i vikt. De vill leva som de alltid gjort och det nya programmet tillåter ju väldigt mycket, men kanske inte allt. Tyvärr står det även i veckans material att:  ”För att detta ska bli ett bestående sätt att leva är det viktigt att våra val ligger så nära våra preferenser som möjligt. Det är därför vi tar avstånd från förbud och uppmuntrar måttfullhet. Vi är övertygade om att alla har förmågan att göra bra val om man får tillräckligt med kunskap inom området.”, sagt av Karin Nileskog på kost och utbildningsavdelningen.  Det sägs också numera att meningen är att medlemen ska anpassa kostprogrammet till sitt liv och inte sitt liv till kostprogrammet.

Jag håller inte med, en matmissbrukare, för det är precis det man är om man lider av övervikt, måste ha en ram inom vilkeen man ska hålla sig. Man måste ha vissa riktlinjer om vad man ska äta för att gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt och sedan behålla den. Att släppa alla spärrar, som de gjort i det nya kostprogrammet, är som att fylla barskåpet med allehanda alhoholhaltiga drycker och sedan säga att ”vi har gett dig kunskapen om alkoholens skadeverkningar, nu är det upp till dig att lära dig vara måttfull och kunna göra bra val”. Jag vet precis vad jag talar om, jag har alkoholister i släkten.

Det största problemet är att alhohol klarar man sig utan, medan mat måste man ha och då måste man lära sig vad som är hälsosamt och inte ges fria händer att äta vad man vill. Det allra bästa kostprogrammet som Viktväktarna har haft är. enligt min mening, Framgångssignal, där man delade upp livmedlen i tre grupper, gröna prickar för alla grönsaker och all frukt, gula prickar för allt annat som kroppen behöver och röda prickar för allt som kroppen kan vara utan.  Det gav Viktväktarmedlemmarna vägledning om vad som var bra att äta och vad man borde undvika, eller i alla fall äta så lite som möjligt av. Tyvärr var det i längden för jobbigt att gå efter, nu när jag blivit beroende av Checklistan igen och det är svårt att räkna ut varors värde, som inte finns i den senaste Butiksguiden, därför valde jag att fortsätta med Points istället, eftersom det nya programmet inte passar mig.

Vägningen idag och Framgångssignal

I lördags gjorde jag slag i saken och tog fram mitt gamla material från kostprogrammet Framgångssignal. Jag har en del av materialet kvar inklusive Butiksguide och Viktsticka för färdigmat. Jag började leva efter det kostprogrammet redan i lördags och idag hade jag gått ner ytterligare 0,1 kg, inte mycket, men det var neråt för fjärde veckan i rad och det är ovanligt för att vara jag. Ett minus är alltid ett minus, hur litet det än är. Jag mår mycket bättre nu när jag inte äter så mycket fett och när jag slipper veckobonusen i ProPointsprogrammet. Den ska ju ätas före akrivitets-PP och det störde mig. Det är dock lite krångligt att skriva upp vad jag har ätit för hand, för jag kan ju inte använda Checklistan. Men det går det med.

Idag var det träning på Gerdahallen igen

Den här gången sprang jag endast, på löpbandet. Jag sprang 14,4 km och det gick bra, jag mådde inte illa, blev inte yr och fick inte ont i huvudet. Jag tolkar det som att det var crosstrainingen som orsakade att jag mådde dåligt. Tiden blev 1:59:59 och hstigheten 7,25 km/h.

Jag måste börja springa ute på allvar nu och jag har beslutat mig för att springa i alla fall 5 km på lördag.